lördag 19 december 2009

KOPIERADE TINGSRÄTTEN GUILLOUS SVARTA SKÄMT?

John-Henri Holmberg heter en av nämndemännen vid den ödesdigra tingsrättegång II 1988. John-Henri var med när domstolen beslöt att skriva in Teet Härm och Thomas Allgén som likstyckare i domen som friade dem från mord. Han vittnar onsdagen 16 december och förhöret kompletteras via högtalartelefon dagen därpå.

I Jan Guillous Ordets makt och vanmakt  läser man till sin häpnad att domstolens beskyllning om styckning var hans idé! Guillou, som bevakade rättegången för Aftonbladets läsare, insåg att domen måste bli friande. Men opinionen var uppjagad. Folk skanderade utanför rådhuset. Skulle rättens ledamöter orka stå emot mobb och media? Som ett ”svart skämt” lekte Guillou med tanken att läkarna skulle stämplas som likstyckare, ett preskriberat brott. Oavsett juridisk dom skulle detta betyda social dödsdom, ett ”köttben” kastat åt den rasande hopen. Något år efter rättegången träffade Guillou en av nämndemännen. Denne bröt mot sin domared och avslöjade:

"Så fort vi såg att det var du som skrev i Aftonbladet kastade vi oss alla över tidningen, för det här var ju något helt annat än i de andra tidningarna. Och när vi kom till ditt förslag om att så att säga fälla dom för styckning, men fria dom för mord, vilket vi ändå måste göra, så enades vi att det var ju ett jättebra förslag. Därför blev det som det blev."

Så här hade Guillou skrivit i AB 29 juni 1988: ”Dock är det en svensk domstol. Alltså kan det kompromissas. Om de åtalade befinns skyldiga till styckning, som är ett preskriberat brott, men befinns oskyldiga till mord eftersom mord inte är bevisat, så går de fria. I den förra domstolen dömdes de skyldiga på ett sätt som gjorde dem fria. Nu kan de frias på ett sätt som gör dem skyldiga.” *

I självbiografin ångrar Jan Guillou dessa rader ”mer än någonting annat jag skrivit i mitt liv” och vädjar till den pratsamme nämndemannen att stiga fram och bekräfta historien. (s. 443-44)

Agneta Lindhag, skribent på Newsmill, ifrågasatte sanningshalten i Guillous fantastiska historia (2009-10-14). Men tio dagar senare meddelar hon att Guillou hade diskuterat nämndemannens avslöjande redan 1999 på Publicistklubben. Historien är sann. Journalisten Patrik Nyberg ber Jan Guillou kommentera hur han ”i en satirisk drift förutspådde hur domstolen skulle döma i da Costa-fallet”:

-   Domstolarna är självständiga och har rätt att grunda sina beslut även på tidningsartiklar, säger Guillou.

Jag undrar om de tre domarna i Attunda också har läst Guillous självbiografi, om de också vill veta hur det egentligen gick till bakom kulisserna när domen skrevs. Det verkar nästan så. För innan John-Henri Holmberg ska höras förklarar rättens ordförande Sten Falkner att han och kollegorna utrett den intrikata pliktkollisionen mellan domared och vittnesplikt. Jag kan inte följa hans tekniska resonemang, hinner endast anteckna ”tystnadsplikt”, ”sekretessavsnittet”, ”juridisk doktrin”, ”rättegångsbalken”, ”vi har löst det problemet”. Avslutningsvis säger Sten Falkner:

- Vår slutsats är att vittnesplikten tar över domareden. Vi tar ansvar för det så du får svara på alla frågor.

När advokat Kajsa Blomgren börjar förhöret säger hon:

-       Vi kanske inte delar tingsrättens uppfattning i domaredsfrågan.

Advokaterna ”vill inte vara först ut” att bryta domaredens helgd i svensk rättstradition.

John-Henri Holmberg, född 1949, har i efterhand ångrat och beklagat att han ställde sig bakom domen där det fastslogs att läkarna styckat Catrine da Costas kropp. Han vittnar nu om hur stämningen var i rättssalen:

- Mycket folk, det var fullsatt och mycket folk utanför med demonstrationer. Det var påtagligt att det här var en medialt upphaussad rättegång. Utanför gick folk som med plakat och slagord krävde att läkarna skulle fällas.

Ingen demonstration var  för läkarnas sak. Alla på gatan ville se dem fällda.

- Man hukade och gick förbi så fort man kunde.

Det var sommar, snart semester för de sex nämndemännen. Vid den tidens ”stora” rättegångar fanns det inte tre utan sex nämndemän. De blev tillsagda att överläggningarna inte skulle brytas förrän alla var eniga.

- Flera hade semesterresor inbokade, säger John-Henri Holmberg.

- Blev inte det stressigt?

- Jo det var nervöst för många. Och som du säger … upprivet, för många.

- Förklarade juristerna för de andra vad den här skrivningen om likstyckningen skulle innebära?

Nu hoppas jag få veta om ”en feg domstol under hårt tryck från medierna” (citat av Guillou) läste Aftonbladet och kopierade den grymma formuleringen. Men John-Henri Holmberg avböjer med hänvisning till domareden att säga något om detta.

- Har du varit med om en liknande skrivning i någon annan rättegång?

- Nej aldrig. Och jag har varit en flitig nämndeman.

Han har 1983-88 tjänstgjort vid ett par hundra rättsfall ”om man räknar med småförseelser”.

Ingvar Gunnarsson/JK frågar:

- Så vitt jag förstår har du skrivit brev till Teet Härm? Vad handlade det brevet om?

- Jag arbetade vid den här tiden (efter 1988) som bokförläggare i Höganäs. Jag föreslog att Teet Härm skulle skriva något biografiartat om vad han hade varit med om.

 /Rigmor

 PS. På hemväg i decembermörkret stannar jag till i Sickla. Ska posta julklappar till Göteborg och köpa mjölk. Där möter jag Frank Lindblad med en ICA-vagn. Han såg nog inte mig i rättssalen när han vittnade förra onsdagen. Nu skiner vi upp, hejar och skyndar vidare i julhandeln.

* Tillägg 2010-01-10: När jag läser om Per Lindebergs Döden är en man (Fischer & Co, 1999) ser jag att att han citerat detta avsnitt ur Jan Guillous artikel med kommentaren: "Jan Guillou i Aftonbladet var den som tydligast beskrev den juridiska paradox, som lagman Carl-Anton Spak och hans meddomare just var i färd med att konstruera." (s. 492)