måndag 19 april 2010

CATRINE, QUICK, OLLE - MISSBRUKETS MONSTERJAG

När Olle kom hem - berusad - blev han ursinnig”, skrev Marianne den 6 april här på bloggen. ”Jag hade förstört Skotts utställningschanser för ett bra tag framöver. Jag fick stryk – vilket jag förstod. Jag var en tålig unge som hade varit med om värre. Men när Olle grabbade tag i Skott och gav också honom ett kok stryk blev jag förtvivlad.”

Mariannes inlägg skakar och gör ont. En flicka växer upp hos sina morföräldrar i Falköping. Hon tycker särskilt mycket om morbror Olle. Jag tycker också om Olle utan att ha träffat honom. Marianne har berättat att han var hemma i skog och mark, som indianerna i mina ungdomsböcker. Djur tydde sig till Olle, Mariannes kamrater fäste sig vid honom. Olle hade ett känsligt sinne och stark fysik. Han var orädd med stillsam humor och hade trots allt anseende bland traktens vuxna.

”Trots allt” för Olle var alkoholist, periodare. På fyllan förändrades han.

Skrolla ned längs bloggen och betrakta den lilla ungen på fotot. Så mjukt hon ler mot Skott, så tätt hennes lilla arm håller runt hundens tjocka halspäls. Kan ni förstå hur store, starke, godhjärtade Olle kunde slå detta barn och utsätta henne för ”värre”? 

Nej.

Det går inte att förstå. Ändå vet vi att det hände och att liknande tragedier pågår nu. Vi vet också varför. Olle var beroendesjuk. Var tionde svensk lär ha missbruksproblem. Runt varje missbrukare räknar man med att minst fyra personer lider. En beroendesjuk människa kan bli våldsam, hallucinera, bete sig oberäkneligt. Han eller hon skapar kaos och smärta omkring sig. För närstående kan en älskad missbrukare vara övermäktig som orkanen Gudrun eller vulkanen Eyja.

”Så fort jag drack eller knarkade blev jag som en annan person. Totalt opålitlig, oberäknelig och gränslös. En aggressiv person som ständigt gjorde saker som han senare skulle ångra”, säger Wille, 35, en trebarnsfar med sambo och jobb i tv-branschen. ”Jag hade föräldrar som brydde sig, en mamma som varnade mig och som på alla sätt stöttade mig när jag i tonåren erkände att jag hade problem med droger. Jag har gått i terapi också och lagt ner massor av pengar på att lura människor runt omkring mig därför att jag vägrat inse att jag var en missbrukare.”

Han berättar om gamla knarkarkompisar från revjtiden som befinner sig i fängelse eller dött av överdoser. ”Hjärtat stannar, man kör ihjäl sig och kanske sin familj, man blir mördad eller begår självmord.” Wille älskar sin sambo och sina barn men ”så fort jag missbrukade blev jag en annan. Jag slets mellan mina två personligheter: en galet förälskad och ömsint trebarnsfar. Och en rå och cynisk missbrukare.”(DN 2010-04-11)

”Claes Borgströms stora svek”, säger Sture Bergwall från Säter, ”var att han skulle försvara mig i rätten och ändå inte sa något om hur drogad och påtänd jag var.”  

Claes Borgström låter förvirrad när han svarar. Drogad? Det hade advokaten inte märkt.

K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, liknar tunga missbrukare vid sektmedlemmar. ”Drogen är Guds röst och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Missbrukarsektens medlemmar lever helt avskiljda från samhället i övrigt. Även om vi rent fysiskt ser dem runt omkring oss så är de inte delaktiga i det vanliga och öppna samhällets aktiviteter. De har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet.

Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.” (Länstidningen, 2004-06-29)

Destruktiv blev Sture i sitt missbruk på Säter, både mot andra och sig själv.

Hänsynslös blev också Catrine mot sina barn och mot sin mor och syster.

Under könskrigets dagar tågade kvinnor med familj, hem och kvalificerade arbeten genom stan bärande standar med jättebilder av Catrine da Costa. Det var foton av den vackra flicka som Catrine var innan missbruket bröt sönder henne inifrån och sönderfallet blev synligt i hennes ansikte. Under bilder på Catrine ropade kvinnorna att hon var deras ”förebild”.

Det var förljuget. Kvinnorna befann sig i förnekelse. Retoriken handlade inte om den verkliga Catrine da Costa. Hon kunde inte försvara sig när hennes död blev kapad och hennes korta, sorgliga livshistoria förnekad. I nästa blogginlägg ska jag berätta hur den kapade Catrine användes.

/Rigmor