Människor skriver memoarer. De berättar selektivt och återger ibland händelser som aldrig ägt rum. Ta exemplet Binjamin Wilkomirski. 1995 gav han ut boken Bruchstücke. Han berättar där att han är jude, född i Riga 1939 och att han med föräldrarna fördes till koncentrationslägren Majdanek och Auschwitz. Efter kriget hade han kommit till Schweiz och adopterats av ett läkarpar. En del kritiker reagerade mot att våldsbeskrivningar var så otäcka och detaljerade. Några talade om våldspornografi. Men Bruchstücke blev en internationell bästsäljare, översatt till olika språk, prisbelönt och jämförd med vittnesmål av Elie Wiesel, Anne Frank, Primo Levi. Wilkomirski for land och rike runt, föreläste om lägerlivets plågor och hur han överlevt. Tillsammans med sin terapeut föreläste han också om den traumaterapi, som hjälpt honom att minnas.
En schweizisk journalist, vars föräldrar överlevt koncentrationslägren, anade att något i Wilkomirskis barndomsbiografi inte stämde. Han gjorde efterforskningar och det visade sig att Wilkomirski var född 1941, i den schweiziska staden Biel av en ensamstående mamma. Han hade adopterats av läkarparet i Zürich och hade haft samma modersmål och dialekt som klasskamraterna. Koncentrationslägren hade Wilkomirskis bara besökt som turist i vuxen ålder.
Hade Wilkomirski ljugit till dess han trodde sig själv? Ibland, säger minnesforskaren Elisabeth Loftus, kan den som avsiktligt ljuger övertyga sig själv om att påhitten är självupplevd sanning.
”Berättelsen kan då skapa minnen istället för tvärt om. Det sägs att vi är summan av våra minnen. Men trettio års forskning om minnet i allmänhet och minnesförvrängningar i synnerhet har lärt mig att man också kan vända på saken. Vår identitet må ha formats av våra minnen men våra minnen formas också av dem vi är. I minnet finns summan av vad vi har tänkt, vad vi tror och vad andra har berättat för oss. … Man kan säga att vi ständigt återuppfinner våra minnen. I detta blir vi med tiden personer som delvis är skapade av våra egna fantasier.” (Elizabeth Loftus, 2003)
Jag funderar på vad Loftus säger och undrar hur Christina Allgén numera minns sin livshistoria och ser på sig själv. Men än mer undrar jag vilka äkta och vilka konstruerade minnen Christinas och Thomas Allgéns nu vuxna dotter har. Har mamman och hennes vänkrets från 1980-90-talet bibringat flickan falska minnen som hon idag själv tror på?
Trodde dagboksvittnet Marianne Seppälä själv på de ”minnen” av Catrine, som hon läste upp från sin anteckningsbok i rättssalen?
Jag undrar också vilka minnen Anne-Catherine Härms föräldrar har. Har de omformats?
Och vilka minnen har Jovan Rajs och hans hustru av den unge medarbetare som han förtalade? Paret Rajs spekulerade tillsammans om de ogärningar, övergrepp och styckmord som de tänkte sig att läkarna kunde ha begått.
Hanna Olsson kände inte Catrine da Costa. Hon drev ett politiskt projekt. Hennes teorier illustrerades perfekt med bilden av två läkare som styckmördar en prostituerad kvinna. Enligt Hanna Olssons idé om ”könsmakt” kan mäktiga män mörda fattiga kvinnor i underläge.
I söndags visade TV4 Kalla Fakta ett reportage om nätverk av välbeställda män med parafili i form av sexuell sadism.* Dessa män fiskar efter offer på chattsajter där barn och ungdomar samspråkar. Som jägare studerar och lär känna bytesdjurets beteende vet dessa män hur man smyger sig på och fångar in ett barn. Flickan utnyttjas som sexobjekt. Männen är likgiltiga för att flickan blir skadad och märkt, kanske förstörd för livet. Dessa män söker barn som är tillräckligt stora för att läsa, skriva, svara via bildskärmen, tillräckligt stora för att lockas med pengar och presenter och smickras med uppskattande ord, skrämmas lite lagom till lydnad och uppmanas att akta sig så att inte någon vuxen får veta.
Sådana övergreppsbrott kan tyckas bekräfta en könsmaktsordning, som Hanna Olsson talade om innan internet fanns. För hur kan några män få kickar av att plåga, skrämma, äckla en hjälplös flicka?
Hela svenska folket och alla andra folk är eniga om att dessa män begår de mest avskyvärda brott. Förövarna själva skulle antagligen hålla med ifall det var deras egna döttrar som utsattes för övergreppen.
Om man då offentligen anklagar någon oskyldig för så avskyvärda brott och därmed förstör hans liv - har man själv då gjort sig skyldig till brott, till övergrepp?
Ingen av dem som utpekat läkarna steg i Attundarätten fram som en återtågshjälte.
Om de lever i förnekelse ”får” det inte, ”kan” det inte vara sant att läkarna är oskyldiga.
I Quickfallen erkände den tungt drogade patienten mord efter mord som gick till rättegångar och domar. I domarna, som är offentliga handlingar, räknas ett antal män upp som medbrottslingar vid styckmord. Däribland Sture Bergwalls äldre bror. Brodern hördes aldrig i rätten och har själv inte vetat att han i offentlig handling står som medhjälpare vid mord. Syskonen Bergwalls döda föräldrar, hedervärda människor som levde i Dalarna, påstås i offentliga domar och psykologers utlåtanden ha varit grymma förövare mot sitt barn.
Så felaktiga juridiska texter och psykologiska intyg kan givetvis inte sopas under mattan för att rädda ansiktet på personer som deltog i missgreppen.
Jag känner inte skadeglädje utan tacksamhet för att inte jag är i Säterkollegornas sits. Vi vet från Zimbardos, Milgrams och andras socialpsykologiska forskning att i extrema situationer eller extrema miljöer kan vanliga människor i god tro begå onda eller felaktiga handlingar.
Det kunde vara jag, det kunde vara du som hamnat i Säterpersonalens eller någon annan i Quickgruppens sits. Så varför har ingen av dem ännu gjort en pudel, erkänt sitt misstag, uttryckt ånger och tagit avstånd från spektaklet? Den som gör så kan räkna med applåder, beröm och förståelse.
Haken är nog att den som erkänner egna fel i Quickfallen automatiskt lämnar ut andra i gruppen. Den som tvekar frågar sig:
- Är jag beredd att dra på mig fiendskap från dem? Är jag en svikare då? Kan de skada mig ifall de vänder sig emot mig?
Det behövs inga direkta hållhakar. Sådana överväganden räcker för att man ska tystna.
Elisabeth Loftus menar att kunskapen om människans minne kan minska riskerna för falska anklagelser, falska erkännanden, falska vittnesutsagor. Nyttan är uppenbar för den som blir oskyldigt anklagad och för hans eller hennes anhöriga. Men hela samhället vinner på fördjupad kunskap om minnet. För när fel personer fängslas kommer de skyldiga undan och kan i värsta fall begå fler brott.
Kunskap om människans minne är viktig långt utanför domstolarnas sfär. Loftus har engagerat sig för terapipatienterna som bibringades en övertygelse om att de hade ”bortträngda minnen” av barndomstrauman och att sådana hemska minnen bör grävas upp. Patienter har manats att konfrontera sina chockade anhöriga med anklagelser som byggde på tydning av drömmar, ”symboliska” symtom och ”regressioner”.
Patienter skadas av terapi som pekar bort från de verkliga orsakerna till problemen. Terapin hindrar då patienten från att söka professionell hjälp som leder till bättring.
Även psykiatrin och psykoterapin tog skada genom floran av oseriösa läror om minnet. När löjets skimmer föll över minnespsykologin försämrades psykiatrins anseende. Många begåvade läkare valde hellre andra specialiteter.
Och slutligen: om systemet godtar vilka anspråk som helst på att bli behandlad som offer, då förtunnar och trivialiserar man de verkliga offrens upplevelser, vilket ökar deras lidande och utsatthet.
/Rigmor
Ref.
TV4: Kalla fakta del 9 av 12. Programmet berättar om den dolda värld av män med makt som får en kick av att ha sex med personer som farit illa. Reporter Ulla Danné har träffat en flicka som berättar om de sexnätverk som samlar bland annat direktörer och kommunalråd.
Elisabeth Loftus
- Memory Faults and Fixes, Issues in Science and Technology, Summer 2002, s. 50, pp 41-50
- Make-Believe Memories, Am. Psychologist, Nov 2003, s. 872
.jpg)
.jpg)
Inlägg
