onsdag 14 april 2010

TANKAR OM MINNET

Resonemanget om minnet är fascinerande. Man kan helt klart minnas fel i god tro. Jag trodde att jag sett boken Under skalet i pocket på ICA. Men författarinnan till boken påpekade i en kommentar till vår blogg att boken aldrig givits ut i pocket. Så jag strök genast den felaktiga uppgiften. Men vad hade jag då sett? Vet inte. Jag har en minnesbild av en bok som stod längst upp till vänster och hette...? Kan det ha varit en annan bok som hette Under ytan? Vet inte. Mitt minne har bedragit mig. Men signaturen Linnea Lilja som skrivit boken och kommentaren minns också fel när hon undrar hur jag kan säga mig veta att ”Under Skalet” hämtat inspiration från da Costafallet. Det har jag nämligen inte sagt. Jag har bara sagt att jag trott mig se boken på ICA, men jag har aldrig skrivit ett ord om den. Jag har heller inte läst den eller påstått mig ha läst den. Det är Rigmor som refererat till den. Men så lätt är det att minnas fel. Detta är ett bagatellartat exempel, men tänk om det handlat om något mera allvarligt, t.ex. en mordrättegång? En person (jag) påstår sig ha sett - inte en bok utan kanske mordvapnet - på ett ställe där det i verkligheten inte fanns, och en annan person (Linnea Lilja) pådyvlar en oskyldig (mig) något jag inte sagt eller gjort. Båda är i god tro. Då börjar det trassla till sig ordentligt!

Rigmor refererar till minnesforskaren Elisabeth Loftus och skiljer på äkta och konstruerade minnen. ”Minnen” som skapats av berättelsen om dem i stället för tvärt om. Jag tvivlar inte på att dessa konstruerade minnen existerar. Men jag tror de finns i olika hög grad hos människor som ligger åt aspergerhållet och hos andra med en mer narcissistisk läggning. Själv har jag detta ”stänk av Aspergers” som jag tycker mig skönja också hos Teet Härm och Thomas Allgén. Den som ligger åt det hållet har ofta ett bra faktaminne men inte så mycket fantasi och skapar därför inte fiktiva minnen – i varje fall inte i någon högre grad. De människor jag träffat på i livet som verkligen ljugit – och i vissa fall så övertygande att man kunde fråga sig om de kanske trodde på det själva – har alla haft narcissistiska drag. Ett häpnadsväckande exempel på en sådan lögn kom från Jesus Alcalá som slagit i sina svenska vänner att han var sonson till Spaniens siste demokratiske president. I domstolen vittnade hans syskon om att så inte alls var fallet. Någon dag därefter vände sig Alcalá med förorättad min till åklagaren och sa: ”Nu vill ni till och med ta ifrån mig min farfar!” Det var som om syskonens vittnesmål bara runnit av honom och han var tillbaka i samma storhetsmyt - ett offer för orättvisa beskyllningar. Spelade han teater eller lurade han sig själv? Omöjligt för mig att säga.

Rigmor reflekterar över några av vittnena i da Costafallet som liksom Alcalá kan ha ljugit rakt av – men som också kan ha suggererat sig själva att åtminstone delvis tro på sina lögner. Detta är psykologiskt intressant, men i en rättssal spelar det ingen roll om en lögn framförd av ett vittne är medveten eller ett resultat av självsuggestion. Osanning är det likafullt och skada gör det om den blir trodd.

En annan sak man måste ta med i beräkningen när människor vittnar eller berättar minnen är hur olika det selektiva minnet slår hos optimisten och pessimisten, hos den oförvägna eller den rädda. I Frankrike kände jag ett judiskt syskonpar, Michèle och Danièle, som under kriget gömdes på olika bondgårdar i de provencalska bergen. Bara ett år skilde dem åt i ålder, men känslomässigt var de varandras motsats. Michèle var livet igenom glittrande glad, Danièle var tungsint och orolig. När Michèle berättade om krigsåren var det ett stort, lyckligt, spännande äventyr. För Danièle var det en gastkramande mardröm. Och hela tiden var de tillsammans, mötte samma människor, låg och tryckte i samma lador. Men där Michèle somnade tryggt i doften av hö och kornas stilla råmanden hade Danièle legat vaken med skräcken för bonden som säkert skulle förråda dem och för nazisterna som var dem på spåren. Deras bilder av verkligheten, av vad de varit med om skilde sig radikalt, men ingendera berättelsen var lögn.

När jag tänker tillbaka på livet och på mina egna minnen är det som frapperar mig mest hur otroligt mycket jag har glömt. Simone de Beauvoir sa en gång: "Jag minns inte längre mitt liv, jag minns bara vad jag skrivit om det." Också mina minnen finns till stor del i de böcker jag skrivit, och jag har kunnat berätta med precision tack vare gamla dagböcker och brev. Ändå upplever jag mitt minne som en gigantiskt såll där människor, hästar, hela teateruppsättningar sugits in i de svarta hålen. Jag tycker inte jag blivit gaggig ännu, men ofta minns jag inte vad jag hade för mig igår. Vad skulle jag minnas om någon bad mig vittna i en rättegång om en händelse för fyra år sedan? Så som fotohandlarparet gjorde. Deras berättelse om de hemska bilderna på en styckning som ingen annan i butiken kom ihåg visar alla tecken på att vara en konstruktion. Arne Schröder mindes att han sett ett huvud. En stund senare hade han fått en ledande fråga från förhörsledaren och mindes inte längre något huvud. Han hade sett distinkta kroppsdelar medan hans hustru dillade om köttdisken på ICA. Varför trodde man på deras motsägelsefulla uppgifter? Varför trodde man på Marianne Säppelä med sin falska dagbok? Varför satte man tilltro till Christina Allgén och Barnets osannolika berättelse? Var det för att man så gärna VILLE tro, för att man redan bestämt sig eller för att den mediala pressen var så stark? Saknade domare och nämndemän utbildning vad gäller minnesforskning och vittnespsykologi? Hur kunde allt detta hända? Hur kunde det gå så fel?

/ Marianne