Varför berätta om prostituerade missbrukares fantasi om en apart drömprins?
Jo, för att Marianne Seppälä, det senkomna vittnet med dagboken, trollband både domare och åhörare med skrönor om Catrine och två perversa läkare. Marianne Seppälä fick mot reglerna vittna anonymt. Dold bakom solglasögon och under peruk underhöll hon i rättssalen med skräcksagor om bårhus, grupporgier och ”ruskprickar ” som Jack the Ripper och Stryparn. Samtidigt målade hon upp en idyll - en ljus och förtrolig relation mellan en pervers läkare och en prostituerad narkoman. I den fantasin promenerade Catrine med ”läkardottern” i solsken under parkens trädkronor.
Stommen i åklagarens gärningsbeskrivning kom dels från Christina Allgén och dels från Ann-Catrine Härms föräldrar. På dessa olyckliga människors privata agenda kunde myndighetspersoner, expertvittnen och journalister rigga en fascinerande mosaik av det sena 1900-talets vandringssägner.
En bit handlade om könsmaktsordning, en feministisk idé skruvad till det yttersta: välbeställda svenska män påstods skydda bröder som sexmördade fattiga, underlägsna kvinnor.
En annan bit var de psykodynamiska teserna om att människors utsagor och beteenden egentligen står för något annat, som terapeuter kan uppdaga.
En tredje bit var en skenvetenskap som vissa minnesexperter och psykologer lanserade. Minnet av obehagliga upplevelser påstods bli lagrade genom en särskild minnesmekanism i ”det omedvetna”. Människan kunde då inte själv veta vilka hemskheter hon varit med om. Ändå påverkade de bortträngda minnena beteendet. Bortträngda minnen av barndomstrauma rörde sig som spöken i ”det omedvetna”. Så hette det. De bortträngda minnena orsakade symtom, konstiga beteenden och psykiska sjukdomar. När terapeuter ”återvann” sådana minnen skulle människor må bättre. Det var därför viktigt att #prataomdet - oj, förlåt. Det ansågs för 20-30 år sedan viktigt att prata om och bearbeta återvunna obehagliga minnen.
En fjärde bit härstammade från en kvasikristen tankevärld som på 1980-talet kommit i ropet inom frikyrkorna. Karismatiska pastorer inspirerades av amerikanska predikanter från trosröresen. De mixade biblisk teologi med fantasy-satanism och praktiserade ”andlig krigföring” mot djävulen och dennes demoner.
En femte bit bestod av surriga önskedrömmar och spökhistorier från en minoritetskultur av trötta och påtända prostituerade kvinnor. Fanns det något sätt, undrade de, att slippa ifrån detta helvete men utan att ge upp drogberoendet? Min patient Carina och hennes olyckssystrar ville tänka sig ett tryggat liv med en man med receptblock, en undergörare till karl som de kunde binda upp med hållhakar. Så utvecklade de sin skräckromantik om en pervers läkare. Spökhistorier ska handla om lik, gastar och gravar. En läkare eller två, som inte opererar på lasarettet, utan skär i döda från bårhuset - den gestalten är självskriven när man drar spökhistorier.
I äkta medkänsla för kvinnor som Marianne Seppälä och Catrine da Costa bortsåg många från att dagboksvittnet gick på metadon och hade försörjt sig på prostitution och checkbedrägerier. Hon uppfattades som exotisk och charmig - ett naturbarn. Ja, hon var som framstigen ur en pjäs av Brecht! Vem ville då förstöra stämningen med kritiska funderingar om att kvinnan i vittnesstolen var drogmedicinerad och specialist på att förföra och dupera?
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
